Mitt värsta pass någonsin skulle jag säga var när jag åkte av Queen förra våren. Kommer verkligen ihåg allt in i minsta detalj vilket jag inte gör med någon annan avramling annars.

Jag hade väll precis börjat rida Queen ganska mycket och varje tisdag i några veckors tid hade jag ridit ut på henne och mamma hade gått bredvid. Första gångerna gick superbra men sen blev det mer och mer strul. Hon kunde helt plötsligt få för sig att hon skulle in på en viss stig eller helt plöstligt vända och gå hem. På den tiden var Queen väääldigt känslig så det var inte bara att lägga sporrarna i sidan och vända dit man skulle - då reste hon sig eller sparkade bakut.

Men hur som helst så blev det bara värre och värre, hon blev jättesvår och var riktigt envis av sig. Under ett pass så började hon strula ganska tidigt genom att vända hemåt. Jag kunde inte styra någonstans utan att hon reste sig, det enda som gick var att mamma ledde henne runt och iväg på rätt spår. 

När vi kom fram till ena fältet rusade hon ner där, från ingenstans verkligen, hon bestämde sig för att där skulle man gå och inte på grusvägen. Vi fick ut henne på fältet och började gå vidare på vägen. Några meter senare tvärvände hon igen och när jag skulle vända tillbaka blev hon riktigt arg och reste sig högt igen. När hon reste sig så kom jag i obalans och råkade av misstag rycka henne i munnen vilket gjorde henne förbannad och hon sköt rätt upp i luften och slog med huvudet. Första skjutet tappade jag balansen rejält och tappade stigbyglarna, i andra skjutet fick jag hennes mankam rätt i ansiktet och i det tredje skjutet åkte jag av. Jag landade på ryggen och hon sparkade mig på smalbenet och sprang därefter hem i full fart. 

Som tur var klarade hon sig helt oskadd vilket är helt galet egentligen, över järnvägen där tåget inte var långt borta och bilar på vägen. Det kunde verkligen ha gått hur illa som helst. Jag gjorde dock illa ryggen och revbenen ganska mycket men det gick över efter nån vecka så jag var nog mest bara blåslagen, hade ju ingen väst och ramlade rätt på den stenhårda grusvägen, gjorde så in i satan ont kan jag säga. Smalbenet gick det dock värre med. Eller ja det var inte rätt på smalbenet utan precis bredvid, hade det varit rätt på hade jag nog kunna ha brutit det. Men jag hade hur som helst riktigt ont i flera veckor och hade världens blåmärke riktigt länge. Först NU ca 10 månader senare känner jag inte av det längre. Jag har fram tills nu haft ont om jag trycker just där jag fick sparken. 

 

Jag har verkligen haft riktigt tur med avramligar so far, detta var den värsta hittills och ändå hände inget jätteilla vilket är väldigt tur det. Det kunde ha gått så mycket värre med både mig och hästen så jag är glad att det inte blev värre än såhär. 

Men men, shit happens och vi båda mår bra nu. Hennes trams på uteritter är numera helt borta vilket är superkul! 

//Hedda