När jag började tävla Kiwi gick det sjukt bra för oss resultatmässigt. Ritterna var katastrofala men jag fick sjukt många placeringar och bara jag kom hem med en rosett var jag nöjd. Jag tog för givet att bli placerad i varje start jag gjorde.

När mitt bakslag i juni kom fattade jag liksom inte vad jag hade gjort för fel. Hästen var superfin och ritten var perfekt men något saknades? Jo en blågul rosett. Det var allt som betydde något. Mellan början juni och slutet av september blev vi inte placerade i en enda start vilket var helt nytt för oss men kollar jag tillbaka på filmerna från dessa ritter gjorde vi så galet fina ritter, och jag var missnöjd för att jag kom hem utan placering. Jag hade blivit allt för självsäker.

Jag behövde det där bakslaget. Jag behövde det verkligen för kunna se det postiva i mina ritter som jag gör nu förtiden. När jag tittar tillbaka har jag varit alldeles för sjävlsäker redan sen ridskoletiden, allt handlade om att vinna och om ritten var bra eller dålig spelade egentligen ingen större roll för mig.

Nu har jag tagit mig ur det där och kan se det positiva i alla mina ritter, det blir dessutom hur mycket roligare som helst att bli placerad när man väl blir det när man inte är för självsäker. Man går inte runt och blickar ner på alla sämre för att man vet själv hur det är slita som ett djur hemma och sen misslyckas på tävling, man får en heelt ny syn på tävlingarna.

Jag vet enormt många ekipage som har hamnat i det där läget där de är allt för självsäkra. De flesta tar det till en ännu högre nivå där de blir bitchiga också. Jag tål verkligen inte sånna människor och det kommer inte bli lätt för dem när de väl får det där bakslaget som alla för eller senare får.