För exakt 2 år sen visste jag inte vad ett enkelt byte var, jag hade aldrig gjort en öppna eller sluta, jag hade bara ridit förvänd galopp på LA linjen och jag hade gjort 2 lokala starter - resten var klubb tävlingar och då högst i LB. 

För exakt 2 år sen hade vi Bonzai, han blev lite tävlad hos oss men inte av mig. Han var 180 hög och han var way to big för mig. 

För exakt 2 år sen red jag Tucke, vi var här i en liten "svacka". Hältor hit och dit och de största delarna av våra ridpass var skritturer ute i skogen. Men det var allt jag behövde. Jag räknade honom som min och jag älskade honom av hela mitt hjärta. En egen ponny behövdes inte - jag hade Tucke några gånger i veckan. 

För exakt 2 år sen fanns inte tanken på ponny, jag visste att JAG aldrig skulle kunna få en egen ponny. Varför skulle jag som ridit på ridskola hela mitt liv få chansen till en EGEN PONNY. Det fanns inte i min värld - det skulle aldrig kunna hända.

I september 2012 åkte vi och provred första ponnyn. Det var mest på skoj och jag tror inte riktigt mamma visste vad hon gav sig in på när vi åkte och provred den första. 1 provridning leder till 2 som leder till 3 osv. Helt plötsligt stod vi 2 månader senare med en ponny i handen på Solvalla för en besiktning. Hon gick igenom och 2 timmar senare stod hon i boxen hemma. Från den minuten rasade egentligen allt, det märker jag nu i efterhand. 

Från dagen jag fick hem Kiwi red jag inte min älskade och bästaste vän Tucke längre, klart jag rider honom då och då och jag hälsar på honom varje dag, han är inte borta men det är inte samma sak längre. 

Från dagen jag fick hem Kiwi slutade jag få erbjudanden från andra i stallet om att rida deras hästar, jag satt aldrig mer på Teddy eller Fajans efter den dagen, de flyttade 1 månad senare och nu är de bägge borta. 

Från dagen jag fick Kiwi började också mina vänner bete dig annorlunda. De jag inte var så jätte tight med började klänga och skulle helt plötsligt bli bästis med mig för att nå min ponny. Vissa av de som jag var bättre vänner med blev avundsjuka och drog sig undan istället. Inte många som kom och sa"Gud va kul med din ponny Hedda, grattis!". Samma sak när de första resultaten började rulla in, folk var riktigt avundsjuka. För precis som jag tyckte för exakt 2 år sen - varför skulle JAG få en egen ponny?? Varför skulle jag få ha det bättre än alla andra för? Jag var inte bättre än någon annan. Jag kunde få en svår ponny på tygeln och vunnit ett par klubbtävlingar på den men mer var jag inte. Varför skulle jag få ha det bättre än alla andra ridskoleryttare, vad hade jag gjort för att förtjäna det? Vissa kunde bara inte acceptera att jag hade fått en ponny, det har vissa fortfarande inte gjort, tyvärr. 

Jag skrev där uppe att jag inte visste vad ett enkelt byte var och att jag aldrig gjort en öppna eller sluta. I juni 2013 tävlade jag för första gången en klass med dessa rörelser och fick 2,5% ifrån ett nationellt kval. För någon annan är det riktigt uselt men för mig är det som ett SM guld. På den korta tiden dessutom. Ingen förstod att det var bra då ritten var under 60% och ledde inte till placering. För vissa var ritten bara bra om man red på minst 65% och blev placerad, OAVSETT klass. För mig var det samma sak när jag red på ridskolan men mina starter med Kiwi fick mig att öppna ögonen. Vi har gjort en sån otrolig resa även om våra resultat inte är några att skryta över.

Men denna resa har inte varit en dans på rosor. Fyfaaaan vad vi har slitit. Både hemma och på tävlingsplatsen. Jag skulle kunna rabbla upp dessa 2 år och berätta alla hinder vi stött på men jag tror ni inte orkar läsa då, från första dagen till idag har vi haft alla möjliga problem och vi kämpar fortfarande med att ta oss över de allra högsta.

 

Jag och Kiwi har bokstavligen kämpat i blod, svett och tårar. Från att ena dagen sväva på moln då det går SÅÅÅ bra och det känns som att vi skulle kunna vinna VM till att andra dagen inget funkar och att Kiwi står på frambenen och sparkar och jag ligger på marken med grus i munnen. Jag har velat ge upp flera gånger. Bara släppa ut hästen i skogen och börja med en annan sport för att jag varit så trött på skit hela tiden. Jag har efter en stund i ridhuset släppt tyglarna - börjat storböla - skrittat av hästen och sen gått hem. En stor anledning till varför jag har varit så nära på att ge upp är nog för att vi fått så pass lite stöd av alla mina kompisar. De enda som på riktigt stöttat mig är min familj och tränare, och några få få få vänner. De flesta sitter och ler när de får höra om att jag och Kiwi är inne i en svacka eller om jag misslyckas på en tävling, istället för att glädjas över mina framgångar glädjs de över mina misslyckanden.

Men jag kan säga att denna både underbara och hemska resa har lärt mig GALET mycket, mer än vad jag nånsin skulle kunna lära mig på en ridskoleponny eller ens en färdig SM ponny, dessa 2 år har varit så viktiga för mig. Man kan säga att vi kanske skulle köpt en annan ponny eller inte köpt nån alls men jag har lärt mig obeskrivligt mycket. 

//Hedda