Idag är det exakt en månad sedan min allra bästa och älskade vän fick lämna jordelivet och åka till himlen. Idag är det en månad sen jag klappade dig på huvudet, pussade dig vid kinden, grät tills ögonen svullnade upp och viskade hejdå en sista gång. Låg på sida brevid dig och höll om dig precis hela tiden. Blundade och grät och kunde inte andas. Skakade i hela kroppen och hela halsen var helt blöt av alla tårar. 

Från att vi var inne på rummet och du gick runt och viftade på svansen, till att vi sen gick ut ur sjukhuset ut i regnet och tårarna bara sprutade. Vi åkte hem utan dig. Men inne på sjukhuset. Du gick runt när jag, mamma och uffe satt på golvet. Du gick fram till var och en och pussade över hela ansiktet. Du satte dig vid knät på en och jag kramade dig i flera minuter. Du förstod ingenting om vad som skulle hända inom bara 20-30 minuter, du bara viftade på svansen som du alltid gjorde.

Oavsett hur ont du hade eller hur dåligt du mådde, visade du alltid din bästa sida. Du ville aldrig visa dig vek eller svag. Hur trött du än var kom du alltid springande till en med 45 gossedjur i munnen, och bara viftade på svansen och var överlycklig över att man var hemma.

 

Jag saknar dig så jävla mycket Elvis. DU var min bästa vän. Min finaste, älskade roliga underbar bästa vän. Det är så tomt utan dig. Det är så tomt att gå förbi byrån i vardagsrummet. Där står det ett inramat foto av dig. Och där står din urna av trä. 

Det är så tomt att komma hem från skolan, att ingen hund skäller när man vrider om nyckeln och sen kommer fram och hälsar på en med svansen som viftar i 190. När man tittar ut över gräsmattan och ser alla dina gossedjur som nu är förstörda av regnet. Som fortfarande ligger på altanen i en klump där du la dem. Alla bollar och leksaker.

 

Samtidigt som jag vet att du inte finns kvar längre, så känner jag av dig fortfarande. Jag minns fortfarande exakt hur du skällde. Hur du var på promenaderna. Hur lydig du var när man gav dig mat. När du sätter dig och stirrar på en med dregglande mungipor och så säger man varsågod och du äter direkt. Man kan vänta hur länge som helst men du sitter bara och väntar. Hur vi tar med dig på båten. När vi ska lägga i land och du märker det och börjar pipa. Jag satte på dig sele och koppel och hoppar sen i land med dig och går upp i skogen.

 Jag minns hur du hoppade upp på studsmattan som en galning och sen rullade runt på den och älskade när pälsen blev elektrisk. Minns när du hoppade i vattenspridaren eller när det var så varmt att vi var tvugna att spola av dig lite. Du bara kutade därifrån och sprang 300 varv runt studsmattan. Minns när man skulle tvätta dig eller dina öron. Du hann bara se schampo flaskan innan du tog tag i ett gossedjur och sprang därifrån. Minns när man tog fram en skinka och helt plötsligt var du VÄRLDENS lydigaste hund. Gjorde precis allt man sa och sa man "gå och lägg dig" galopperade du bort till din bädd och kastade dig ner. Det var så jkla gulligt. Jag bara skrattade, gav dig din skinka och pussade på dig. Du pussade tillbaka och bara viftade på svansen.

 

Jag kan rabbla upp allt jag saknar, och minns och älskade med dig. Det skulle ta ett helt år. Jag skulle aldrig prata klart. 

Men jag saknar dig så extremt mycket Elvis. Varje gång jag tänker på dig kommer direkt en jobbig klump i halsen och så kommer tårarna, även fast jag inte vill gråta. 

 

Idag är det exakt en månad sedan du fick lämna jordelivet och åka till himlen. Jag saknar dig helt otroligt mycket och kommer alltid att göra det. Tänker på dig varje dag, och särskilt idag går det en extra tanke åt dig.

Du var verkligen min bästa vän. Förstår inte hur jag klarat mig utan dig. Du var min finaste, mitt allt. Fan vad jag saknar dig.

♥