Lite kul att gå tillbaka och läsa massa gamla inlägg om hur det gick på ridlektionerna. Trodde verkligen att för 6 månader sen var jag jätte bra! Men egentligen sög jag. Och i vissa inlägg skrev jag att det gick mycket bättre än vad det gjorde, för att jag inte ville verka "dålig". Jag var ju inne i en svacka förut, som om jag ska vara helt ärlig fortfarande håller på att ta mig ur. Svackan höll på i flera månader och jag tyckte att vad jag än gjorde var dåligt, ingenting var bra och efter varje lektion när jag var ensam så kunde jag börja gråta över hur dålig jag var. (jätte töntigt jag vet, men så var det) jag funderade även ett tag på att sluta rida just för att jag kände att jag aldrig utvecklades eller att det aldrig gick bra. Det var för några veckor sedan när jag fick rida Trocadero igen, efter att jag hade ridit Moa som jag kunde njuta av min ridning, om man säger så. Han hjälpte mig lite, han fick mig liksom att känna att jag faktiskt kan göra något bra. Förut ställde jag alltid så himla höga krav på mig själv, t.o.m så höga som jag inte ens kunde uppnå och det var lite det som förstörde för mig. Jag ställer fortfarande höga krav men inte lika mycket som förut. Och det är jag som är ivägen för mig själv, om jaa ni förstår. Nu försöker jag alltid ha roligt och tänka mer positivt (även om det inte är min starka sida). Jag längtar till sommaren då det blir läger och bara spendera massa tid i stallet! Hästar och stallet är ju det bästa, eller hur?

Nu blev det jätte djupt inlägg, haha men så får det bli ibland!