Om mindre än 1 månad ska jag göra min tävlingsdebut på Salza, regional LA:3 hemma på Vallentuna. Nu när det börjar närma sig har jag börjat bli tramsig och tänka så jädra mycket på det. Efter de senaste ridpassen har det enda jag tänkt på varit: "LA:3 är alldeles för svårt för oss", "Jag får väl 55% eller så". Jag har också ridit igenom programdelarna ur det några gånger och för minsta miss jag fått under träning har jag direkt skrivit upp i huvudet: Där kommer jag få en miss i programet.

Jag ÄR inte nervös egentligen. Jag är inte nervös för att tävla eller för att rida in på banan, det är jag väldigt ytterst sällan när jag tävlar dressyr. Men däremot börjar jag bara tänka massa "tänk om". Typ som "tänk om hon skyggar för domarbåsen och studsar på stället som hon gör ibland på uteritter." Huuuur töntigt som helst verkligen. Jaa tänk om- då driver jag väl framåt? ;)

 

Jag är väldigt medveten om att vi kommer få missar och förmodligen inte ha en chans i världen till höga poäng eller placering i den klassen- men det är inte det jag siktar på nu. Jag vet att många från ridskolan och mycket Vallentunafolk står brevid banan och tittar på och det måste jag erkänna gör att man vill prestera ännu bättre. Men den här gången har jag som sagt inga krav. Jag måste intala mig själv det också- att rida kravlöst.

 

Samtidigt som allt det här tänkandet så är jag så himla glad att få möjligheten att faktiskt få åka iväg tillsammans med hästen och tävla på riktigt. Jag har under alla mina hästår bara tävlat på ridskolans tävlingar för ridskoleryttarna på ridskolehästarna och i ponnycupen, men aldrig på en riktig tävling och den här hösten är det- om allt går som det ska- precis det jag ska göra, få börja tävla på riktigt.

 

Oavsett resultat, känsla eller hur ritten än går så är det bara så himla kul att få komma iväg! Salza är en superfin häst som jag lär mig jättemycket på för varje gång och kommer lära mig ännu mer. Linnea hjälper mig massor och allt känns bara allmänt tryggt runt om. Gud vad kul det kommer bli!