Min första tävling...

Kommer inte riktigt ihåg min första klubbtävling men min första lokala tävling glömmer jag aldrig haha. 
Det var då på min förra medryttarponny Tuckmill Silver även kallad Tucke. Jag hade då ridit honom i 2,5 år och tävlat ett par klubbtävlingar med placeringar. Enligt mig var vi bäst och ingen kunde slå oss, jo men tjena. Men hur som helst åkte vi till Sundby i maj 2011 och red en LB:1. 
På framridningen såg det ju förjävligt ut. Vi lallade runt där i nån lufstrav med huvudet i vädret bland alla perfekta dressyrponnier. Men inne på banan gick han hyfsat bra och gick i alla fall i nån slags form. Kommer inte ihåg exakt hur programmet gick men jag tror inte det var några jättestora missar. Jag tog det som en helt vanlig tävling och var inte ett dugg nervös, det kan man ju säga att jag hade varit idag haha, var för liten för att fatta att jag faktiskt tävlade på riktigt för första gången. Men men, vi fick ihop 58% vilket då var helt förjävligt för mig då vi innan ridit på 60-62% i LC, wooow vilken skillnad va? ;) Nej men jag var ganska missnöjd även fast resultatet faktiskt var väldigt bra för att vara mig och Tucke 2011... 
Superkul var det i alla fall att få chansen att tävla Tucke några gånger ute på de riktiga banorna innan han fick sin välförtjänta pension, vilken underbar trogen ponny han varit genom åren med alla sina ryttare, fantastisk ponny som alltid ställer upp!
//Hedda
Nästan exakt 3 år senare tog denna bilden här nedanför på exakt samma ställe som de ovanför. Fatta vad som hänt på den tiden. Helt galet verkligen. 2 olika ponnyer och ridmässigt 2 olika ryttare. Skulle skriva en hel bok om de 3 åren, utvecklingen har gått uppåt, hästar har kommit och gått, från att ha tävlat LC/LB hela 2010 till början av 2013 till att sommaren 2013 debutera LA:P1 och senare den hösten även debutera regional FEI. Det skulle jag ALDRIG kunnat drömma om även om det inte är några höjdar klasser eller resultat. Min resa går bara uppåt och jag kan inte ens tänka på vart jag kommer vara om 3 år från nu. Känns galet verkligen.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback